Mitt Australien

last day of summer

Igår var det officiellt den sista dagen av sommaren här i Australien. Nu är det alltså höst.

Höst här betyder inte regn och kallt utan att temperaturen inte stiger över 40grader längre utan stannar på behagliga 30-35grader. 

Sista sommardagen spenderades med mina fina vänner. Vi möttes nere vid ovalen där några av pojkarna spelade sin första träningsmatch av Footy för säsongen. 

Vi andra hejade på och såg till att de gick ut med vinst!

En jättefin solnedgång fick vi under tiden innan himlen blev kolsvart och fylldes av blixtrar utan dunder. 

Så då lämnade vi ovalen och gick hem till en av grabbarna, väntade in mars månad och diskuterade party-outfits. 

För på torsdag fyller LouLou 18år och på lördag ska det firas, tema-fest och allt. 

Men tills dess åker vi sparkcyklar mitt i natten och sjunger med till våra 90-tals favoriter. 

25 grader vid midnatt är faktiskt inte så dåligt, men tillräckligt kallt för att ha jeans på sig, är det inte lustigt?

ocean grove

Äntligen är jag tillbaka efter två veckors äventyr. 

De första fyra dagarna spenderades med familjen Overend nere vid Melbournes kust, i Ocean Grove.

En mysig surfstad där dagarna spenderades vid stranden, fish n' chip ätande, sparkcykel åkande i solnedgången och fiskande. 

Fick också chansen att surfa för första gången, något som jag drömt om länge. Efter timmar i vattnet lyckades jag nästan stå upp en stund. 

Ett bra fösta försök tycker jag. 

En jättemysig långhelg hade jag i alla fall! Tack så jättemycket Craig och Danielle!

There is no feelings in the space

There is a swedish movie called "There is no feelings in the space". Its probably one of my favourites. 

This picture is a quote from the movie, it basically describes life at the moment in a very good way:

 

"Imagine that you have a circle. 

At the top, thats when you are the most sad.

Then you become a little less sad. 

Almost completely okay. 

You feel good. 

You feel glad.

Encouraged. 

Happy. 

Almost euphoric. 

and then, when you hit the top you feel happier then happies. But on the other hand, sad again.

It's sort of like you have the best in the world and you can not get it any better. 

And it's so easy to fall over on that other side. 

and if you do, you will be so incredabily sad again"

det här med distans...

Efter en lång dag vid poolen och skolans "swimming carnival" stapplade jag genom ytterdörren för inte alls länge sedan. 

Slog mig ner framför datorn för att skriva den där otroligt jobbiga engelska uppgiften om "belonging" och bestämde mig för att kolla up Maslow´s behovspyramid. 

Min inte så snabba mobil plingade till med en notifikation från Henrik: "skype snart?" skickat för flera timmar sedan. "låter som en plan" svarade jag, men visste att han nog ligger och sover i sin säng i landet långt där borta med samma färger i flaggan som Australien, men med något fler stjärnor på, och inte kommer att se meddelandet förns än han vaknar. 

Tillbaka till Maslow och den dära behovspyramiden. Behov... vi behöver äta och sova, dricka och andas. Sånna behov är ju självklara. Men hur är det med det där behovet av att hålla kontakten med Sverige? med familjen? med vännerna? med de vännerna som inte heller är hemma i år?

Jag ska erkänna, jag är nog sämst i hela världen på att hålla uppe kontakten med allt det där. Jag bestämde rätt tidigt att jag minsann inte skulle spendera mitt år i paradiset framför skype och datorn. Ville folk prata med mig fick de ta steget och ta kontakt. Även om jag kan få dåligt samvete att jag inte håller koll på vem som har gjort vad där hemma. Men jag har ju ett liv här borta att ta hand om, här och nu. Hemma kommer alltid vara kvar, inte så mycket kommer ha ändrats, allt finns kvar, precis som jag lämnade det. 

Jag sitter väll antagligen också i en annan båt än många av mina andra vänner som är på vift. De där 10 timmarna som skiljer Stockholm och Corowa innebär att jag i princip överlappar livet där hemma. När jag sover, går de i skolan, till jobbet, eller något sånt och när det är läggdags för dem, så är det min tur att ta vara på dagen. Sedan råkar det ju också vara så att två av mina närmaste vänner inte alls är i Sverige utan ligger på -11h (London) och -16h (Ohio). 

Det krossar ens lilla hjärta att inte kunna prata varje dag med de man älskar mer än allt annat. När jag för bara några minuter sedan skulle boka in en skype dejt med min favoritperson i hela världen, min lillasyster, och insåg att med alla äventyr som sätter igång, kommer jag inte kunna prata med henne först än den 20 februari. Då brast det nästan, det är 15 dagar för mycket. 

Det är blandade reaktioner jag får när jag nämner att jag "bara" skypar med min familj en gång varannan månad eller så. Det blir inte mer. De frågas hur jag överlever? Kanske är det än bättre fråga att ställa till mamma och pappa där hemma. Hur överlever ni? 

På vår förra utbyteshelg hade vi en diskussion med de föräldrar som var barn just har lämnat för sina utbytesår i Europa och Japan. Hur ofta ska man ha kontakt? Ska man komma på besök?. Och det skiljer jättemycket från person till person. Hur hemskt det än låter så vill inte jag att min familj ska komma över i år. Jag tar mer än gärna med dem hit om ett, två eller femton år för att visa hur jag haft det. Men inte nu. För här lever jag i min lilla värld, med mina rutiner och mina vänner. Och jag lovar att det kommer berättas historier, många historier när jag väl kommer hem. Ni kommer vara så trötta på mina historier efter ett tag att ni till och med vill skicka tillbaka mig, haha. 

Men hur som helst. 

Ett utbytesår är ett liv under ett år. Carpe Diem (fånga dagen) som min skolas måtto är. Det där behovet av att konstant prata med alla de där hemma finns inte, jag vet att de finns där när det behövs och de vet att jag finns där om de behöver. Faktum är att ett "hej, hur är det, jag saknar dig" efter månader är så mycket mer värdefullt än att höra det varje dag. 

Så jag ber om ursäkt till alla mina vänner. Jag är sämst på att hålla kontakten. Men vet ni va? Det är helt okej för mig att vara sämst på det. 

 

Fun facts

  • Australien har världens största population av vilda kameler med en puckel .
  • Hajar är immuna mot alla kända sjukdomar.
  • Det finns mer än 150 miljoner får i Australien , men bara cirka 21 miljoner människor 
  • Australien har världens största boskapsstation ( ranch ) . Med sina 30.028 km2 är den nästan lika stor som Belgien .
  • Stora barriärrevet har en brevlåda . Du du kan ta en färja ut och skicka ett vykort , stämplat med den enda stora barriärrevet stämpel .
  • De australienska alperna , eller Snowy Mountains som de också kallas , får mer snö än Schweiz . När man åker dit för att besöka reffereras det som "i´m going to the snow", Lika så så åker man "to the beach" utan att nämna vart eller vilken.
  • Melbourne har den näst största grekiska befolkningen i världen , efter Aten .
  • Eftersom Sydney och Melbourne inte kunde sluta käbbla över vilken stad som skulle vara huvudstad i Australien , fick ingen av dem titeln . Istället byggdes en ny huvudstad mellan dem, Canberra. 
  • Röstning i Australien är obligatoriskt . Och det är dyrt att vara en järv liten typ och försöka slinka undan. Däremot kan man rösta blankt.
  • Australienska skolor har en ingen hatt/ ingen lek policy . Skolbarn måste bära hatt för att skydda dem från den starka solen eller så måste de sitta i skuggan på rasten . Gäller oftast inte HighSchool dock.
  • Koalan är ett pungdjur, inte en björn . Så att säga " koalabjörnar " är som att kalla normän för svenskar, och det gör man helt enkelt inte. 
  • Sockervadd kallas fe tandtråd i Australien och alla karameller kallas isglass .

Australia Day

Australia day, dagen då flaggan som annars ses som en seriös national symbol blir en mantel och varenda kotte är på gott humör. Hela landet förvandlas till en ända stor fest och de australienska färgerna lysser överallt.

Den 26 Januari hoppade vi upp ur sängen redo för en hel dag med firande. Redan vid elva tiden blev jag upplockad och jag och mina vänner möttes längre upp vid floden för att på våra ginantiska upplåsbara flytföremål flyta hela vägen ner till Rowers, som är en park i centrum. Det tog oss lite mer än en timme av skratt och skoj innan vi slöt oss till festligheterna som redan satt igång vid Rowers. 

På radion spelades Tripple J´s hottest 100 countdown. Radiokanalen Tripple J´s nedräkning av de av publiken framrösade 100 bästa låtarna av 2013. Emma och jag målade flagor i ansiktet och jag blev stämplad med "made in sweden". Hela eftermiddagen spelades det beach cricket och footy. Det dansades och sjöngs. Badande och vattenkrigande i den 40gradiga värmen. 

Solen började gå ner samtidigt som "Riptide" korades som nummer 1 av de "top hundred". Precis som jag tippat, så överlycklig var jag. 

Det festades vidare hela kvällen, fyrverkerier skjöts upp över mitt lilla australienska paradis och en trött med lycklig tjej smög in minuterna innan hemmatiden och sov sött hela natten.

Oh, I wish every day was AustraliaDay.

G`DAY

Just nu sitter jag omringad av sjuttiofem olika häften om det alpina ekostystemet. Faktum är att jag faktiskt pluggar. PLUGGAR. Uppsattser och extended responses ska lämnas in innan jag på fredag lämnar Corowa för 1,5 veckas äventyr på olika håll. Fullt ös från första dagen.

Vi är alltså tillbaka i skolan efter några månaders sommarlov och jag försöker att överleva de varma dagarna. De två,något kilometerna jag numera har till skolan är en väldig upplevelse i värmen. Vi har nu börjat yr. 12 officiellt och med det fått våra yr.12 jumpers. Hur coola som helst och liten del av oss längtar till att kunna ha på oss dem också. 

Februari är vanligtvis den varmaste månaden på året vilket betyder veckor, och veckor av 40+. På onsdag har vi swimming carnival med skolan och alla klär ut sig i sina "house colours". Jag är med i Sturt och vi är gröna. Kan förhoppningsvis ta en massa bilder och visa er sedan. 

Ska se till att ladda upp de sista bilderna från lovet också, har ju inte berättat om vaken australia day eller Canberra än. Men först måste jag återgå till mina läxor. 

Kram ☼

kul fakta: lärde mig häromdagen att den lilla solen ovan kan också vara ett aboriginal sign för en mötesplats eller en grupp. Där ser man!

 

mittaustralien.forme.se

ojojoj, nu har det varit tomt här ett tag! Det beror på att bloggen är i process att flyttas över till min nya portal. Så från och med NU hittar ni mig på http://mittaustralien.forme.se istället.

i went to the beach

Paul och Meredith hade en ledig helg så efter en titt på kartan bestämde vi oss för att ta med husbilen på en weekendtrip till kusten. 

Efter lite mer än 6h i bilen anlände vi till en lilla kustbyn Tuross. Ett litet paradis med en stor strand och blå himmel. 

Åh jag ville aldrig åka där ifrån. Saltvatten i håret, solen i ansiket och sanden mellan tårna. 

Melbourne Cup

Bor man bara tre timmar från Melbourne är det ju självklart att man ska ta chansen att gå på Melbourne Cup. Inte för att jag är världens största tennisfan men för själva upplevelsen.

Så andra dagen av detta stora spektakel tog mina två councilors med mig ner till Melbourne för att spendera en dag inne vid centercourten. Olyckligt vis lyckades vi pricka in den varmaste dagen på länge med 45grader och inte en enda vindpust i sikte. Vi hade platser precis vid banan och vi tog oss igenom morgonens första match. Det var allt för varmt att sitta ute i solen så vi tog oss runt på området och kollade några matcher från storbildstvn i skuggan innan vi lämnade tennisen för en väldigt mycket mer lockande pool på hotellet. 

Sovereign Hill

På vägen hem från kusten stannade vi två dagar i Ballarat. Under 1850-talet blommade staden då guldrushen kom till Australien. I nutida Ballarat kan man fortfarande hitta guld, men det var inte av den anledningen vi bestämde oss för att ta en stop i staden. 

Det öppna levande muséet Sovereign Hill var det som lockade. En stor park som är upp byggd precis som Ballarat såg ut under de första åren av guldrushen. Det är butiker, gruvor och live skådespel. Jag fick vaska guld, stöpa ljus, testa 1800tals bowling och se 140 000 AUD (ungefär 783 693kr) värt guld smältas ner. En massa roliga aktiviteter helt enkelt. 

För den som har vägarna förbi (ca 3h från Melbourne) och är intresserad av historia eller bara vill ha en riktigt rolig dag, kan jag varmt rekomendera (asså riktigt varmt, för det är ca 40 grader för närmarande) att besöka Sovereign Hill. 

The Great Ocean Road

Knappt han jag smälta att det var 2014 innan nästa äventyr började. Tillsammans med Mr. och Mrs. Brown fick jag se Australiens sydkust då vi körde längst "The Great Ocean Road". Ett magiskt kustlandskap som varje år har tusentals besökare från hela världen. Första dagen bestod av en himla massa timmar i bilen då vi lämnde Melbourne med Port Campbell som mål.

Under tre dagar tog vi sedan oss tid att köra "tillbaka" längst kusten för att besöka de vackra "senic lookouts" som finns längst vägen, The Twelve Apostles (som bara är sju numera), London BridgeLock ard GorgeTower Hill och söta lilla Port Fairy var bara ett fåtal av alla de ställen vi tog oss tid för att stanna till.

The Great Ocean Road är paradiset för den som gillar att fotografera som jag. Olyckligtvis lede detta till att en väldigt exalterad Louise råkade öppna bildörren allt för hastigt så att kameran min ramlade ur i farten. Kamera doktorn konstaterade att jag till autofokusen och linsen kan säga "tack och hej". Aja, sånt är livet.

Jag hade en fantastisk vecka och är så tacksam att jag fick följa med. Hit vill jag åka tillbaka igen!

Det är varmt

 
Bränder, rekordvärme, trasiga aircons och utökande av meteriologernas temperatur skala.
Här försöker vi överleva i denna värme. Flyr därför till kusten imorgon, för där är det BARA 35 grader.